Livet i Bangkoks Slum

Nu är vi där, sista inlägget på vår blogg, som ett sista kapitel av en spännande roman. Vår resa har varit helt otrolig! En upplevelse till max med både sorg och glädje. Alla människor vi mött med en glöd i sina ögon. Slumområdet med sådana kontraster att man inte vet om man ska skratta eller gråta. Denna resa kommer vi att minnas för livet, det kan vi båda garantera och vi hoppas att ni som följt oss tar till er av vår resa. Tack för er läsning! Kom ihåg, nästa gång du beklagar dig över dina vardagsproblem, tänk till en extra gång och var glad över det du har. Det finns människor som har det betydligt värre.

 

Först och främst vill vi tacka Annika, utan dig hade vårt projektarbete inte blivit möjligt! Du ska veta att du är extraordinär och vi beundrar dig och ditt arbete. Vi lyckönskar dig och hoppas att vi bidrog när vi var i Bangkok.

Ett stort tack till våra sponsorer; Vaccinationscentrum, Trigga, Zonta och Finnair! Ni trodde på oss och vårt projektarbete, och det är vi ödmjukt tacksamma för.

Ännu ett stort tack till Moa, Familjen Small, Team Sportia, Josse, Anonym, Familjen Gustafsson och Elin som gav gåvor eller donationer! Ni ska veta att era gåvor gavs till de som verkligen behövde dem. Vi vill även tacka er som köpte galgset, ni bidrog till en inkomst till dem och vi hoppas ni uppskattar era fina galgar varje gång ni öppnar garderoben.

Vi vill också tacka Sundbergska stiftelsen för stipendiet vi fick.

Ett tack till 24Corren, Östgöta Correspondenten och P4 som spred vidare vårt projektarbete.

 

Ett stort tack till vår mentor, Johanna, som guidat och hjälpt oss genom allt skolarbete med projektarbetet.

Till sist ett stort tack till våra familjer. Ni har stöttat och väglett oss hela vägen, tack.

 

Så om du någon gång besöker Thailand, glöm stränder, billig shopping och ananas för en stund och se bortom turisternas gator. Åk till ett slumområde för en dag, även om taxichauffören tittar konstigt på dig och undrar om du verkligen känner till området.  Upplev verkligheten och kontrasterna, för det är en stor skillnad i att uppleva än att se på bilder och TV.  Kanske du också får frågan om varför du är så lång och vit, och får förklara att det inte beror på att du dricker mycket mjölk…

Nedan följer Lindas artikel angående Bangkokresan

 

Tv och media ger en ganska bra bild av hur världen ser ut bortom trygga Sverige men mycket utelämnas. Ett liv i Bangkoks slumområde är ett liv långt ifrån Sveriges medelklass. Man lever för dagen och gör det bästa man kan av situationen. Jag och min kompis Caroline Altsäter reste till Bangkoks slumområde (Klong Toey) för att under 10 dagar följa invånarnas liv på nära håll.

 

Vi träffade Annika Jonasson för första gången på skytrain-stationen ”Nana”. Tillsammans med henne tog vi en taxi ner till slumområdet Klong Toey. Vi blev introducerade för Moew som vi skulle bo hos under veckan. Moew har jämfört med andra i slummen ett väldigt fint hem även om det enligt våra mått är väldigt simpelt. För att tjäna lite extra pengar hyr hon ut ett av sina rum till volontärer som oss. Det är dock enbart personer som Annika föreslår som får bo där. Det är ingen dans på rosor att bo i slummen, inte heller i Moews hus. För oss ”turister” är värmen näst intill olidlig och svetten bara rinner.

 

Slumområdet Klong Toey kan delas upp i tre delar. Det första man ser är den långa breda gatan som går genom slummen. Den är konstant trafikerad av mopeder och även lite bilar. På ena sidan av vägen finns det affärer så som 7-11, verkstäder och gatustånd varvat med fallfärdiga hem. På andra sidan finns det ett långt hus med många små affärsverksamheter så som frisörer, massör och en tavelaffär på nedervåningen och lägenheter på övervåningen. Den andra delen av slummen består av stora hus med ofantligt många lägenheter i, men det är få hus och ligger ganska avsides. Den största delen av slummen består av små hopsatta hus med smala gångar mellan. Det är den delen som oftast visas i media. Det finns väldigt lite grönska i slummen och luften är full med avgaser och sopor. Mitt i allt detta bor både gamla och barn.

Under veckan hälsade vi på många som har det svårt. Sunvieng är en handikappad kille som bor i slummen tillsammans med sin mamma. På grund av sitt handikapp har han svårt att gå och hans skor var därför väldigt slitna. Tack vare sponsorer kunde vi ge honom ett nytt par skor som han nu flitigt använder. Sunvieng hade tidigare ett jobb som mekaniker, men när hans mamma blev sjuk var han tvungen att flytta in till slummen och ta hand om henne. Då försvann hans enda inkomstkälla. Numer får han lite inkomst genom Annikas hang on hangers projekt. Projektet går ut på att klä stålgalgar med tyger och sedan sälja dem. Det är främst skapat för att ensamstående mammor ska få en inkomst men även Sunvieng hjälper till. De som har det allra svårast i slummen tjänar oftast pengar på att sälja skräp. Det kan vara allt från kartonger till plywoodskivor som de hittar och sedan säljer. Många som bor i slummen har dock ett jobb inne i centrum men vill spara till exempelvis resor och flyttar därför inte till finare kvarter. De kan jobba på restauranger eller som taxichaufförer. Andra har sina jobb i slummen. De kan till exempel bedriva en frisörsalong, gatukök eller jobba på 7-11. Några har även sitt hem i salongen där de arbetar.

 

Förutom Sunvieng hälsade vi på två olika familjer vars barn har liknande handikapp men de lever under helt skilda förhållanden. Sexåriga Foom lider av kraftiga spasmer och går tack vare Annika Jonasson på en jättefin skola som är speciellt utformad för barn med funktionsnedsättning. Annika sponsrade hans skolgång under ett år och sedan fortsatte skolan med sponsringen. Främst tack vare att han är en underbart söt och glad liten kille. Foom bor inte i slummen men det gör den andra familjen vars dotter, Fon, har ett liknande men svårare handikapp. Fon är 18 år men ligger på grund av sitt handikapp i en spjälsäng utan att kunna prata eller ens sitta. Hon har ett för svårt handikapp för att det ska hjälpa att ha henne i skolan som Foom går i men hon har som tur var en underbar familj som tar hand om henne.

 

Två gånger under resan besökte vi förskolan där Moew jobbar. Lokalen var rymlig och det fanns ett stort badrum. Caroline och jag hade fått med oss en mängd pennor och leksaker från sponsorer och det visade sig vara behövligt. Visst var lokalen stor och det fanns gott om fläktar men det saknades möbler och pyssel. Under veckan vi var där var det lov på förskolan men det fanns några barn där. De var otroligt söta och vi både lekte och lärde dem Engelska. Jag blev väldigt glad när de började leka ”bro bro breja”(självklart på thailändska). För en sekund kändes det som om jag var tillbaka i Sverige men så fort jag slöt ögonen, lyssnade på ljudet av trafiken utanför och andades in fullt med avgaser så visste jag att jag var långt hemifrån.

 

Linda Waern

 

Idag kan du läsa artikeln om oss och vårt projektarbete i tidningen Corren!

 

 

En glad överraskning i decemberkylan låg i brevlådan när vi kom hem. Sundbergska stiftelsen i Linköping har beslutat att ge oss 2 500 kr var i stipendium! Ett stort tack, och vi är hedrade att få detta stipendium.

 

 

Och till den sista frågeställningen:

 

Hur är de handikappades situation?

 

Vi träffade några familjer med handikappade medlemmar. En av dem är en liten kille, Foom,  som går på en skola för "special kids", dvs för barn som har någon form av handikapp. Annika berättade att här finns få barn från slummen, de flesta barn kommer från rika familjer. Men Foom är från slummen och har Annika hjälpt till så att han kan gå på denna fina skola. Det är en jättesöt och glad liten kille, som snart ska fylla 6 år. Han har mycket spasmer och kan inte gå, men är klar i huvudet och kan prata. När vi var där blev han väldigt glad över att prata med Annika, de pratade om allt möjligt från pizza till Musse Pigg. 

Fooms familj har det väldigt svårt. Hans mamma måste vara med honom varje timme på dygnet, även när han är på skolan, och kan därför inte jobba. Pappan hjälper inte till så mycket och farmodern som brukade avlasta mamman, gick bort nyligen. Om situationen inte blir bättre, funderar mamman på att skicka iväg pojken till mormor, så att hon får tid för att arbeta. Men det betyder att Foom inte kan gå på denna skola för "special kids", och därmed stoppas hans positiva utveckling. 

 

 

Men denne lille pojke får ändå hjälp med ekonomin. Efter hans första år på skolan får han gå där gratis, och mycket av extrakostnaderna hjälper Annika till med. Ett exempel är utgifterna för hans simlektioner. Foom älskar verkligen att simma. Man får ett bidrag från staten på 500 Bath/månad (ca 120 SEK) om man är registrerad handikappad. För att kunna bli registrerad måste man besöka ett sjukhus eller läkare. Men det är inte alla som vill ta emot denna hjälp från staten. I denna familj är det en fråga om skam om man registrerar en person som handikappad. De menar att nu är det bestämt att Foom aldrig kan bli frisk för att han är registerad, och den "stämpeln" går aldrig bort.

 

Det var till honom som vi gav några av våra gåvor - skorna från Team Sportia, lakan, handdukar och pengar. Hans handikapp sliter ut hans skor, eftersom han går snett. Bilden nedanför visar en glad Sunvieng med nya skor:

 

 

Vi besökte också en familj som består av mamma, dotter och två systersöner (tror vi). Dottern heter Fon, är 18 år gammal och har varit sjuk sedan hon föddes. Fon har ett eget rum och en spjälsäng som hon sover i. Hon kan inte prata eller gå och mamman låter henne sova i en sådan säng för hon är rädd att hon annars ska trilla ur. Övriga i familjen hade endast en madrass som möbel (alltså inte ens en säng). Tragiskt nog finns nästan inget hopp om förbättring för Fons välmående. Fon kommer nog aldrig att kunna prata eller gå och hon behöver syrgas för att få hjälp med andningen. Hon kommer såklart heller aldrig kunna få in pengar till familjens lilla ekonomi. 

Bilderna nedanför visar när vi jobbar på för fullt med Annikas projekt.

 

Nu till vår andra och tredje frågeställningar som är:

 

Hur ser skolsituationen ut i slumområdet Klong Toey och Thailand i allmänhet?

Och hur försörjer sig de vuxna i slummen?

 

Den thailändska skolan är som skolan var i Sverige för 30-40 år sedan. Här ska man lära sig utantill och rabbla saker så att man kan det i huvudet. Man kan fråga sig om det är så dåligt egentligen. De lär ju verkligen in saker och nöter in det. I skrivning skriver man sällan själv som vi gör här i Sverige utan man ska skriva efter förprickade papper. Detta gör att många thailändare skriver väldigt fint. I vissa skolor går man väldigt långa dagar (kl 8–18) och har läxor som måste göras när man kommit hem. Men liksom i Sverige beror det väldigt mycket på individen hur mycket man pluggar. I religionslektionerna läser man bara buddhism eftersom 95 % av thailändarna är buddhister. I språklektionerna läser man utöver thailändska även engelska och kinesiska. Men tyvärr är engelskan väldigt dålig. En orsak till detta är att det inte finns tillräckligt många engelskalärare med engelska som modersmål. De engelskalärare som finns är mest thailändare som bara kan grammatik och att skriva engelska, men de kan inte tala engelska särskilt bra. Vi märkte ändå att den yngre generationen thailändare är mycket bättre på engelska jämfört med de äldre. Det finns volontärer som arbetar som engelskalärare. Men dessa kommer och går, så undervisningen får ingen kontinuitet.

 

Förskolan vi besökte:

 

 

Ett tag var spelet Temple Run på Carros mobil mycket intressant...

 

 

Många barn slutar skolan i tidig ålder. Den största anledningen till detta är att föräldrarna inte har råd eftersom skoluniform, mat och böcker mm kostar. Föräldrarna har oftast inte en utbildning och tycker att deras barn ska följa deras fotspår. Men det finns de som har motsatt åsikt. Moew satsar allt på sina barn och hennes döttrar pluggar som tusan. Deras framtid är redan utstakad som läkare. Så det är väldigt olika.

 

Väldigt få personer i slummen har en universitetsutbildning. Universitet är inte gratis som grundskolan utan kostar väldigt mycket, och det är sällan som föräldrarna kan stödja med pengar. Det är bara vissa linjer som man kan få studielån till. För ekonomilinjer kan man få lån men inte till en dramautbildning. I allmänhet i Thailand är det som i Sverige, att väldigt många har en universitetsutbildning.

 

När vi var och besökte Grand Palace upptäckte vi att några skolelever smygfotade oss. I gengäld fick vi ta ett kort på dom.

 

 

Arbete

Det är väldigt låg arbetslöshet i Thailand och även i slummen, alla som vill ha ett arbete kan få ett arbete. Det finns en massa ”onödiga” jobb enligt våra svenska mått. En man står som vakt i varje gatuhörn, 15 personer jobbar i en restaurang där det i Sverige skulle det funnits 2 servitriser. Men är det så ”onödigt” egentligen? Ju fler människor som har jobb desto mindre blir kriminaliteten.

De flesta i slummen är egen företagare som säljer någon vara på gatan eller i hemmen, ett exempel är när vi fick fotmassage blev vi masserade i deras sovrum/vardagsrum/kök. Andra vanliga jobb är i affärer som biträden. Om man vill tjäna pengar måste man komma utanför slummen och därför arbetar de flesta utanför området. Det är långa arbetsdagar i Thailand, fast med ett väldig lågt tempo.

 

Här är stället där vi fick fotmassage:

 

 

De flesta jobbar svart (nästan bara de statligt anställda betalar skatt) och därför har de sällan någon pension. Därmed förlitar de sig på att familj och barn ska ge bidrag med pengar när man bli äldre. Det är mycket större skillnader mellan män och kvinnor i yrkesval än vad det är i Sverige. Restaurangbranschen eller de som syr kläder är bland de mest jämställda jobben. Taxichaufförer och poliser är i princip bara män, men det finns kvinnor och blir säkert mer och mer kvinnor enligt Annika. Bland chefspositioner är det relativt jämlikt och den thailändska premiärministern är en kvinna. Men det är inte så att män jobbar mer än kvinnor, utan att kvinnor får jobben med de sämre arbetstiderna. Annika hoppas att om den yngre generationen utbildar sig mer blir det nog mindre skillnad mellan män och kvinnor.

 

Thailändarna prioriterar sin ekonomi på ett annorlunda sätt jämfört med oss svenskar. Det finns de som bor rätt bra i slummen, men många verkar inte bry sig på samma sätt som vi om hur deras boende ser ut. Närområdet täcks av smuts så varför ska de ha det städat? De prioriterar mopeder, telefon och TV. Alla har en TV därför att det är status att ha en. Man umgås ute och inte i hemmet och därför behöver inte huset se bra ut. 

 

Mitt bland alla trasiga hem fanns ett spel- och internetcafé. Vi funderar om man kanske skulle lagt pengarna på annat...

 

Idag blev vi intervjuade av Corren (tidningen denna gång)! Vi är verkligen tacksamma över att de ville skriva om oss och att vi får möjligheten att sprida vidare om hur livet i Bangkoks slum faktiskt är. Artikeln kommer att publiceras i tidningen omkring början av december. Återkommer när vi vet mer exakt, men missa det inte!

 

Så till vår första frågetällning som är: hur hjälper samhället de i slumområdet Klong Toey? Vårt svar är detta:

I Bangkok finns det finns statliga skolor som är gratis att studera i, men skoluniform, mat, böcker mm kostar och därmed har vissa i slummen inte råd. Sjukvård kostar också mycket pengar och många i slummen har inte råd med heller. Det finns dock kliniker som de allra fattigaste kan besöka gratis. Problemet är att människor i slummen inte vet om att dessa möjligheter finns, eller har de inte har tillräcklig initiativförmåga eller vilja att söka information. Det blir problem för de med någon psykisk sjukdom och som inte själva kan ta ansvar. ”Det behövs någon som drar igång det hela, och tyvärr är det sällan thailändarna själva” enligt Annika. Annika är den svensk kvinnan som bor i Bangkok och som var vår kontakt och bedriver diverse projekt för att hjälpa människor i Bangkoks slum.

 

Nu har vi haft PA lektion och pratat om hur vi ska presentera informationen vi fått under resan. Linda ska skriva en artikel, men Carro har bestämt sig för att bloggen blir hennes slutprodukt. Vi beslutade oss för att våra frågeställningar ska ändras.

De nya frågorna blev:

Hur hjälper samhället de i slumområdet Klong Toey?

Hur ser skolsituationen ut i slumområdet Klong Toey och i Thailand i allmänhet?

Hur försörjer sig de vuxna i slummen?

Hur är de handikappades situation?

 

Imorgon lägger vi upp bilder och information kring den första frågan. 

Så är det dags för en ny intervju. Imorgon ska vi bli intervjuade av Corren (tidningen denna gång). Ni kan se artikeln i tidningen i början av december. Missa inte det!

Nu har uppföljningen av 24Corren kommit ut!

 

 

 

 Om ni missade 24Correns reportage som gjordes innan resan kommer det här:

 

 

Just nu jobbar vi för fullt med att sammanställa all information vi fått under intervjuer och samtal med boende i Thailand, och så sorterar vi alla bilder. Så ha tålamod! Bilder kommer!

 

Under vår religionslektion idag hade vi en genomgång om buddhismen. Vi kunde glänsa lite grann med att berätta om vår välsignelse av munken, men också berätta vad man inte ska göra. Kvinnor ska inte stå eller sitta bredvid en munk, och absolut inte röra dem. Detta misstag gjorde Carro flera gånger under resan. Exempelvis på båten där hon naturligtvis ställde sig där det fanns plats - och det var såklart bredvid en munk. Som tur var verkade inte munken ta alltför illa upp och gick undan. Ett annat exempel var under välsignelsen då Carro skulle ta emot armbandet från munken. Efter mycket pinsamma sekunder då munken drog sig undan från Carros hand, fick han till slut kasta över armbandet. Lyckligtvis verkade även han förstå kulturkrocken och verkade inte arg. Men varning till alla kvinnor som åker till något buddhistiskt land - gör inte samma misstag som Carro, då blir det pinsamt...

 

 

Bilden visar templet där vi blev välsignade.

 

Efter lunch kom 24Corren och filmade en uppföljning av reportaget de gjorde innan vår resa. Vi blev väldigt glada och tacksamma över att de ville göra en fortsättning. Vi meddelar så fort vi vet när det nya reportaget ska sändas!

 

 

 

 

Tack än en gång 24Corren!

 

Idag blev vi intervjuade av P4! 

Om du har missade det gå in på denna sida:

 

 

 

 

Ett stort tack till P4 för att vi fick komma och berätta om vårt projektarbete.

 

 

I morse hade vi ställt klockan på väckning kl 05.20! Snälla Moew gick också upp så tidigt för att fixa en taxi till oss och för att krama oss hej då. Vi kommer att sakna Moew och hennes döttrar sååå mycket! Likaså Annika, en imponerande kvinna som gör ett fantastiskt arbete för så många i slummen. Det finns fler som vi kommer att sakna - både vuxna och barn. 

 

Snart är vår sista dag slut här i Bangkok! Dagen började med att vi gjorde en snabb shoppingtur på marknaden bredvid skytrain stationen Mo chit. Därefter åkte vi tillbaka hem för att packa. Våra resväskor är fyllda till max, tack vare att så många beställt galgar. Ett stort tack till er som beställt! Ni ska veta att ert köp gör skillnad för de här i slummen. Så denna gång kan ni spendera pengarna med gott samvete. 

Efter lite shopping och sval luft med aircondition skulle vi tillbaka till Annika. Och vilken syn vi möttes av utanför MBK! Det var någon sorts fest eller festival inspirerat av Japanskt mode och manga. Ett hundratal thailändare hade klätt ut sig till allt från Powerpuffpinglorna till James Bond. Dessutom hölls en dansuppvisning med thailändsk hip hop. 

Vi mötte upp Annika och for vidare till en protestantisk kyrka och kyrkogård. Eftersom det är alla helgons dag idag hölls en speciell tur om vilka kända personer som var begravda där. Det hela avslutades med en gudstjänst med en svensk präst. 

När vi kom hem blev vi bjudna på thailändska efterrätter, väldigt gott! Efter maten visade vi upp filmer och bilder från skidresor för Princess och Pinky - de ville så gärna se snö. Under bildvisningen hade de båda flickorna jättestora ögon och många "ooooh" hördes. Princess visade sedan bilder från hennes skola. 

Efter alla bilder bestämde vi oss för att det var dax att intervjua Moew. Vi pratade om allt från jobb, universitet och grundskola, säkerheten här i slummen, religion till skillnader mellan män och kvinnor. 

Ni kanske undrar hur Moew har det? Moew är en av de familjer som har det väldigt bra jämfört med andra i slummen. Hennes två döttrar går på en katolsk skola och kan väldigt bra engelska jämfört med andra thailändare. Moew jobbar på förskolan och gör galgar (varje kväll när vi varit här). Hon försöker samla så mycket pengar hon kan till sina barns utbildning. Universitetsstudier kostar väldigt mycket här i Thailand. Hennes man arbetar i en annan stad och kommer hem ibland. Vi kommer inte kunna träffa honom, men har pratat med honom i telefon. 

Moews hus är rena lyxhotellet jämfört med andra hus här.

 

Rinnande vatten, internet och dator, tv, toaletter - ja, hon har det väldigt bra här. Alla väggar, förutom i badrummet, är rosa - så det verkar vara hennes favoritfärg. Överallt syns kors eller citat från Bibeln på thailändska.

Moew är en av väldigt få kristna här i Thailand. Hon berättar att främsta anledningen till att hon blev kristen är att hennes föräldrar var det. Enligt henne lär vanliga skolor inte ut något annat än buddism, och därför får hennes flickor gå på en katolsk skola. 

Moew är verkligen en kärleksfull mor. Många thailändare här spenderar sina pengar på TV-apparater eller alkohol, istället för att spara till sina barn och framtiden. Moew sparar mycket pengar till sina barn. Hennes högsta dröm att de ska bli läkare och flytta ifrån slummen. Det är därför hon sitter varje kväll och gör galgar.

 

 

 

 Vill du ge bort en fin julklapp och samtidigt hjälpa dem i Bangkoks slum? Beställ dessa galgar från oss! Med ett sms, meddelande på facebook eller ett mail beställer du - så tar vi hem direkt från Bangkok. 100 kr/set och du hjälper ensamstående mammor att få pengar till bl.a. sina barns skolgång. Hjälp oss hjälpa!

Ekkami station var Annikas och vår mötesplats idag på morgonen. Därefter en kort taxitur och sedan var vi framme vid vårt mål, en skola för "special kids", dvs för barn som har någon form av handikapp. Skolan var mycket fin och ren, jämfört med skolorna i slummen. Annika berättade att här finns få barn från slummen, utan de flesta barn kommer från rika familjer. Men vi var ändå där för att träffa ett av barnen från slummen, som Annika hjälpt så att han kan gå på denna fina skola. Det var en jättesöt och glad liten kille, som snart ska fylla 6 år. Han har ungefär samma handikapp som flickan vi hälsade på igår, förutom att han är klar i huvudet och kan prata. Och som han pratade! Han ansikte lyste med ett brett leende när han såg Annika, och han babblade om allt från pizza och McDonalds till Mickey Mouse.

 

Hans familj har det väldigt svårt. Hans mamma måste vara med honom varje timme på dygnet, och kan därför inte jobba. Pappan hjälper inte till så mycket och farmodern som brukade avlasta mamman, gick bort nyligen. Om situationen inte blir bättre, funderar mamman på att skicka iväg pojken till mormor, så att hon får tid för att arbeta. Men det betyder att pojken inte kan gå på denna skola för "special kids", och därmed stoppas hans positiva utveckling.
Men denna lilla pojke får ändå hjälp med ekonomin. Efter hans första år på skolan får han gå där gratis, och mycket av extrakostnaderna hjälper Annika till med. Ett exempel är utgifterna för hans simlektioner. Han älskar verkligen att simma.
Vid lunch åkte vi tillbaka till slummen. Vi gav bort gåvor till förskolan.

 

Vi gav Moas pengar till den handikappade killen i slummen. Vi har frågat Annika om det var något vi kunde köpa/göra för pengarna, men hon sade att det som de uppskattar mest är pengar. Den handikappade killen tackade flera gånger på engelska och log.
Efter det jobbade vi på som attan. Vi gjorde klart kassar, packade galgar och sydde julgranar av tyg. Nu ligger vi utmattade hemma hos Moew, efter en underbar middag - nudelsoppa köpt i ett av gatustånden - och tänker på allt vi gjort under veckan. För idag var det faktiskt en vecka sedan vi kom hit. Herre jisses vad tiden gått fort.

Vi ska självklart ta hem många av dessa underbara galgar och undrar om någon av er vill beställa några? Det är ju snart jul så varför inte ge dessa som julklapp till föräldrar, mormor, farmor eller syskon! Meddela oss via mail, Facebook eller sms. Alla set av galgar, vilket är 4 barngalgar eller 3 vuxengalgar, kostar 100 SEK. 

 

 

6.15 ringde klockan. Ingen av oss har sovit mycket i natt. Det hade regnat sedan kl. 01.00, och regnets smattrande på taket låter t.o.m mer än vår fläkt som är på sin högsta nivå. Vi gick upp tidigt men hade ändå inte räknat med morgontrafiken och att det skulle ta 20 min att hitta en taxi! Men till slut, efter 50 min i taxin, kom vi fram. Marknaden där vi skulle sälja hängare var inomhus, på 7:e våningen i ett jättefint hotell. Det var ett extra plus att det fanns toaletter och aircondition där. Marknaden bestod mest av säljare och köpare av icke-thailändskt ursprung. Det såldes smycken, mat, kuddar och man får inte glömma klädhängare från Annikas projekt!

Vi är äntligen här!

Efter ca 11 timmar på flyg, airtrain och skytrain så träffade Annika oss vid Nana station. Hon visade oss sitt hem och bjöd på frukt. Därefter bar det iväg ut till slummen. Slummen är rätt svårt att komma till, antingen åker man dit med taxi eller med buss. Men till slut kom vi fram.

Det är väldigt varmt här! Vi svettas tonvis, bara efter några minuter men kompenserar det med att dricka tonvis med vatten. Det finns inga turister här, vi är nog de enda europeerna just här - och vi får många blickar. Men alla är supertrevliga och de få personer som kan engelska vill gärna prata med oss.

Vi bor hos Moew, en kvinna som jobbar pa en förskola (som vi också besökt) och har två döttrar. Huset är (enligt svenska mått) väldigt basic. I toaletterna måste man spola själv, el ska man ha på så lite som möjligt för det är jättedyrt. Rummet vi bor på är ok, men också det jättevarmt. Ungefär 40 grader därinne dygnet runt, och vi har inget aircondition utan en fläkt som är på så fort vi är i rummet.

I fredags var vi trötta av resan och av alla nya intryck. Så resten av eftermiddagen gick vi runt och tittade. Vi köpte fotmassage också, och pratade med kvinnan som jobbar där.

Idag, lördag, när vi till slut kunde få tag på en taxi mötte vi upp Annika och shoppade tyger till hennes galgprojekt i China town. För att komma dit fick vi ta en åktur på floden med båt - väldigt vackert med de stora templen bredvid vattnet. Sedan bestämde vi oss för att åka till turiststråket Khosan Road (stavning?) och vilken kontrast! Här är det thailandare som prackar på oss att köpa deras varor. Här finns McDonalds, Sturbucks (där sitter vi nu) och Burger King. Här finns riktiga toaletter, aircondition och turister överallt. Vi hörde en turist säga: so this is the real Thailand....

Oh herre gud, du har ingen aning - tänkte vi.