Ett liv i Klong Toey
Nedan följer Lindas artikel angående Bangkokresan
Tv och media ger en ganska bra bild av hur världen ser ut bortom trygga Sverige men mycket utelämnas. Ett liv i Bangkoks slumområde är ett liv långt ifrån Sveriges medelklass. Man lever för dagen och gör det bästa man kan av situationen. Jag och min kompis Caroline Altsäter reste till Bangkoks slumområde (Klong Toey) för att under 10 dagar följa invånarnas liv på nära håll.
Vi träffade Annika Jonasson för första gången på skytrain-stationen ”Nana”. Tillsammans med henne tog vi en taxi ner till slumområdet Klong Toey. Vi blev introducerade för Moew som vi skulle bo hos under veckan. Moew har jämfört med andra i slummen ett väldigt fint hem även om det enligt våra mått är väldigt simpelt. För att tjäna lite extra pengar hyr hon ut ett av sina rum till volontärer som oss. Det är dock enbart personer som Annika föreslår som får bo där. Det är ingen dans på rosor att bo i slummen, inte heller i Moews hus. För oss ”turister” är värmen näst intill olidlig och svetten bara rinner.
Slumområdet Klong Toey kan delas upp i tre delar. Det första man ser är den långa breda gatan som går genom slummen. Den är konstant trafikerad av mopeder och även lite bilar. På ena sidan av vägen finns det affärer så som 7-11, verkstäder och gatustånd varvat med fallfärdiga hem. På andra sidan finns det ett långt hus med många små affärsverksamheter så som frisörer, massör och en tavelaffär på nedervåningen och lägenheter på övervåningen. Den andra delen av slummen består av stora hus med ofantligt många lägenheter i, men det är få hus och ligger ganska avsides. Den största delen av slummen består av små hopsatta hus med smala gångar mellan. Det är den delen som oftast visas i media. Det finns väldigt lite grönska i slummen och luften är full med avgaser och sopor. Mitt i allt detta bor både gamla och barn.
Under veckan hälsade vi på många som har det svårt. Sunvieng är en handikappad kille som bor i slummen tillsammans med sin mamma. På grund av sitt handikapp har han svårt att gå och hans skor var därför väldigt slitna. Tack vare sponsorer kunde vi ge honom ett nytt par skor som han nu flitigt använder. Sunvieng hade tidigare ett jobb som mekaniker, men när hans mamma blev sjuk var han tvungen att flytta in till slummen och ta hand om henne. Då försvann hans enda inkomstkälla. Numer får han lite inkomst genom Annikas hang on hangers projekt. Projektet går ut på att klä stålgalgar med tyger och sedan sälja dem. Det är främst skapat för att ensamstående mammor ska få en inkomst men även Sunvieng hjälper till. De som har det allra svårast i slummen tjänar oftast pengar på att sälja skräp. Det kan vara allt från kartonger till plywoodskivor som de hittar och sedan säljer. Många som bor i slummen har dock ett jobb inne i centrum men vill spara till exempelvis resor och flyttar därför inte till finare kvarter. De kan jobba på restauranger eller som taxichaufförer. Andra har sina jobb i slummen. De kan till exempel bedriva en frisörsalong, gatukök eller jobba på 7-11. Några har även sitt hem i salongen där de arbetar.
Förutom Sunvieng hälsade vi på två olika familjer vars barn har liknande handikapp men de lever under helt skilda förhållanden. Sexåriga Foom lider av kraftiga spasmer och går tack vare Annika Jonasson på en jättefin skola som är speciellt utformad för barn med funktionsnedsättning. Annika sponsrade hans skolgång under ett år och sedan fortsatte skolan med sponsringen. Främst tack vare att han är en underbart söt och glad liten kille. Foom bor inte i slummen men det gör den andra familjen vars dotter, Fon, har ett liknande men svårare handikapp. Fon är 18 år men ligger på grund av sitt handikapp i en spjälsäng utan att kunna prata eller ens sitta. Hon har ett för svårt handikapp för att det ska hjälpa att ha henne i skolan som Foom går i men hon har som tur var en underbar familj som tar hand om henne.
Två gånger under resan besökte vi förskolan där Moew jobbar. Lokalen var rymlig och det fanns ett stort badrum. Caroline och jag hade fått med oss en mängd pennor och leksaker från sponsorer och det visade sig vara behövligt. Visst var lokalen stor och det fanns gott om fläktar men det saknades möbler och pyssel. Under veckan vi var där var det lov på förskolan men det fanns några barn där. De var otroligt söta och vi både lekte och lärde dem Engelska. Jag blev väldigt glad när de började leka ”bro bro breja”(självklart på thailändska). För en sekund kändes det som om jag var tillbaka i Sverige men så fort jag slöt ögonen, lyssnade på ljudet av trafiken utanför och andades in fullt med avgaser så visste jag att jag var långt hemifrån.
