Livet i Bangkoks Slum

Idag hade vi en till engelskalektion på förskolan. Lektionen bestod av att rabbla alfabetet och skriva ner bokstäver. Sedan hämtades stämplar med olika figurer på. En stämpel sattes på pappret och vi skrev under stämpeln vad det hette på engelska och hur man uttalar ordet. Cow, house, bird, hello - så småningom blev det upp till 40 ord. Barnen satte stämpel på stämpel tills det inte fanns några kvar. De ville verkligen lära sig, och visade stolt upp sina papper och räknade hur många papper de skrivit på engelska. De små, som inte kan någon engelska, ville också vara med. Så de satte stämplar på sina papper och visade stolt upp dom. När vi skulle gå fick vi en massa kramar och t.o.m en puss på kinden!
Efter förskolan besökte vi den handikappade killen igen. Med orden tack och hej som vi kan på thailändska, och lite teckenspråk lyckades vi halvt med en konversation. Vi gav honom några av våra gåvor. Skorna från Team Sportia, lakan och handdukar.
Men hur ser det ut egentligen, kanske ni undrar. Tänk er ett långsmalt rum, 4x8 meter, med knappt något golv och skräp överallt som endast gör det möjligt att gå på en liten gång fram till toaletten. Den enda möbeln vi såg var en säng och det finns inte heller mycket till lyse. Han bor till och med sämre än de andra i plåtskjul här. Grannen sitter och kollar på tv, medan han och hans mor inte ens har en stol att sitta på. Annika försöker ändå förbättra detta. Hon hjälper till med att bygga om deras badrum (som enligt våra mått knappt räknas som ett dass).
Killens handikapp gör det ännu svårare. Inte bara att det sliter ut hans skor, eftersom han går snett. Han kan inte få något normalt jobb eftersom han måste ta hand om sin mor. Men Annika kan inte ge honom vilket jobb som helst inom hennes projekt, det måste vara något han kan klara av. Hans mor kan inte hjälpa till att få in pengar. Hon satt på samma ställe på sängen som när vi träffade henne för två dagar sedan.
Vad skulle han göra om inte Annika vore här? Det är också genom henne som de får hjälp via svenska sponsorer. Men den thailandska staten hjälper inte till mycket, de ger dem ungefär 120 kr (500 bath) i månaden. De andra i området kan knappast hjälpa till med pengar eftersom de har det tufft själva. Tragiskt nog är han knappast ensam om sin situation. Så är det här, i livet i Bangkoks slum.

Idag, måndag, träffade vi Annika kl 10 i lokalen för Häng På projektet för att jobba. Bl.a bar vi och packade upp nya grejer till lokalen. Linda jobbade med att sätta på loggan på kassarna som kunderna ska få när de köper galgarna. Dessa behövs imorgon då vi ska stå på en marknad och sälja galgar.
Mitt under vårt arbete kommer en kackerlacka fram. Vi överdriver inte, den var minst 5 cm stor! Och Linda, som brukar vara så orädd för djur, hoppade högt uppe i luften och skrek.
Vid lunch hälsade vi på en familj som bor i slummen. Familjen består av en handikappad kille som tar hand om sin gamla mor. På grund av sin sjukdom kan killen inte få något vanligt jobb utan han gör galgar. Om det inte vore för Annika skulle denna familj må mycket sämre än vad de gör idag. Så visst gör hon stor skillnad här.
Under lunch träffade vi också en holländsk volontär som bor här i slummen. Hon låter thailändska flickor göra jätte fina armband så att de får lite pengar och utöver sin lön får de engelskalektioner. Se www.sjcompany.nl .Vi kommer båda två köpa med armband hem.
Efter lunchen besökte vi förskolan, där Moew jobbar. Vilka härliga barn! Och vilken energi! Vi försökte lära dem några engelska ord. Det gick bra till en början, men snart sprattlade deras ben och de ville leka. Den roligaste leken hette "Ba Ba boom" och den lekte vi länge. Men barnens favoritlek var att spela Temple Run på Carros iPhone. De har nog aldrig varit lika koncentrerade som då.
Efter besöket bestämde vi oss för att sitta i lokalen och jobba lite till. Linda gjorde klart kassarna och Carro klippte tyger. Nu sitter vi trötta hemma i soffan och tittar på när Moew gör galgar. Princess och Pinky äter middag i sina skoluniformer. En helt vanligt vardagskväll för dem, om inte vi vore här.

Som ni kanske vet så är 90 % av alla thailändare buddhister, och ni kan inte gissa vad som hände idag! Vi blev välsignade av en munk vid ett 500 år gammalt tempel som heter Wat Chalo! Detta händer tydligen mycket sällan, och vi känner oss enormt lyckosamma. Vi fick ta av oss skorna och sätta oss ner på huk framför munken med handflattorna ihop (som Sankta Lucia gör). Sedan kastade han små vattendroppar på oss med ett knippe med kvistar samtidigt som han sa välsignelsen. Därefter fick vi armband som ett tecken. Vi var båda två helt lyriska många timmar efteråt.
Eftersom det var söndag idag så var det mesta stängt och vi bestämde oss för att se Bangkok. Vi hade hört om en svensk som höll en guidetur som hette Bangkok By Bike - där man alltså cyklar genom Bangkok. Ni ser säkert framför er Thailands trafikkaos och bland dem 3 svenskar som kommer vinglandes på cyklar. Men faktum är att vi cyklade på små bakgator och bland hus, där det knappt fanns några bilar alls.
Vi fick se ett annat slumområde som var väldigt likt det område där vi bor. Vi fick också se en djungel och Thailändsk landsbygd. Vi fick pröva olika thailändska frukter, Linda såg ett djur som liknar en krokodil, vi besökte templen (inkl blev välsignade) och såg överklassen och den undre klassens hem. Det är sådana skillnader det finns här! Ena huset är superlyxigt med stor tomt och nybyggt hus. Nästa hus kan vara ett plåtskjul. Väldigt tragiskt men sant.

Igår kväll satt vi och pratade länge med hela familjen. Familjen består av mamma Moew och döttrarna Princess och Pinky. De pratar mycket bra engelska jämfört med alla andra thailändare och de var väldigt nyfikna på Sverige. Å andra sidan var vi lika nyfikna på Thailand. Vi bjöd varandra på godis. De verkade gilla vårt sura och salta godis (om inte så var de så vänliga och log i varje fall). Pinky, den yngsta dottern på 7 år, verkligen älskar Ahlgrens bilar. Hon undrade också varför vi var så långa och vita. Hon undrade om vi drack mycket mjölk?

Tyvärr kommer vi inte att kunna lägga upp så många bilder förrän efter resan. Vi kan inte tanka över bilderna från kamerorna till någon dator. Så just nu får er fantasi räcka tills vidare.

Nu har vi äntligen gått igenom alla säkerhetskontroller på Arlanda. Nästa stopp blir Helsingfors för att sedan åka vidare till Bangkok!

Tack Carros pappa som skjutsade oss till Arlanda!

Efter lektionen hade vi möte med en ny sponsor, kvinnoföreningen Zonta. Zonta är en global organisation för yrkesverksamma kvinnor i olika åldrar och yrkeskategorier. Tack så mycket Zonta!