Livet i Bangkoks Slum

Idag hade vi en till engelskalektion på förskolan. Lektionen bestod av att rabbla alfabetet och skriva ner bokstäver. Sedan hämtades stämplar med olika figurer på. En stämpel sattes på pappret och vi skrev under stämpeln vad det hette på engelska och hur man uttalar ordet. Cow, house, bird, hello - så småningom blev det upp till 40 ord. Barnen satte stämpel på stämpel tills det inte fanns några kvar. De ville verkligen lära sig, och visade stolt upp sina papper och räknade hur många papper de skrivit på engelska. De små, som inte kan någon engelska, ville också vara med. Så de satte stämplar på sina papper och visade stolt upp dom. När vi skulle gå fick vi en massa kramar och t.o.m en puss på kinden!
Efter förskolan besökte vi den handikappade killen igen. Med orden tack och hej som vi kan på thailändska, och lite teckenspråk lyckades vi halvt med en konversation. Vi gav honom några av våra gåvor. Skorna från Team Sportia, lakan och handdukar.
Men hur ser det ut egentligen, kanske ni undrar. Tänk er ett långsmalt rum, 4x8 meter, med knappt något golv och skräp överallt som endast gör det möjligt att gå på en liten gång fram till toaletten. Den enda möbeln vi såg var en säng och det finns inte heller mycket till lyse. Han bor till och med sämre än de andra i plåtskjul här. Grannen sitter och kollar på tv, medan han och hans mor inte ens har en stol att sitta på. Annika försöker ändå förbättra detta. Hon hjälper till med att bygga om deras badrum (som enligt våra mått knappt räknas som ett dass).
Killens handikapp gör det ännu svårare. Inte bara att det sliter ut hans skor, eftersom han går snett. Han kan inte få något normalt jobb eftersom han måste ta hand om sin mor. Men Annika kan inte ge honom vilket jobb som helst inom hennes projekt, det måste vara något han kan klara av. Hans mor kan inte hjälpa till att få in pengar. Hon satt på samma ställe på sängen som när vi träffade henne för två dagar sedan.
Vad skulle han göra om inte Annika vore här? Det är också genom henne som de får hjälp via svenska sponsorer. Men den thailandska staten hjälper inte till mycket, de ger dem ungefär 120 kr (500 bath) i månaden. De andra i området kan knappast hjälpa till med pengar eftersom de har det tufft själva. Tragiskt nog är han knappast ensam om sin situation. Så är det här, i livet i Bangkoks slum.