Hur är de handikappades situation?
Och till den sista frågeställningen:
Hur är de handikappades situation?
Vi träffade några familjer med handikappade medlemmar. En av dem är en liten kille, Foom, som går på en skola för "special kids", dvs för barn som har någon form av handikapp. Annika berättade att här finns få barn från slummen, de flesta barn kommer från rika familjer. Men Foom är från slummen och har Annika hjälpt till så att han kan gå på denna fina skola. Det är en jättesöt och glad liten kille, som snart ska fylla 6 år. Han har mycket spasmer och kan inte gå, men är klar i huvudet och kan prata. När vi var där blev han väldigt glad över att prata med Annika, de pratade om allt möjligt från pizza till Musse Pigg.
Fooms familj har det väldigt svårt. Hans mamma måste vara med honom varje timme på dygnet, även när han är på skolan, och kan därför inte jobba. Pappan hjälper inte till så mycket och farmodern som brukade avlasta mamman, gick bort nyligen. Om situationen inte blir bättre, funderar mamman på att skicka iväg pojken till mormor, så att hon får tid för att arbeta. Men det betyder att Foom inte kan gå på denna skola för "special kids", och därmed stoppas hans positiva utveckling.

Men denne lille pojke får ändå hjälp med ekonomin. Efter hans första år på skolan får han gå där gratis, och mycket av extrakostnaderna hjälper Annika till med. Ett exempel är utgifterna för hans simlektioner. Foom älskar verkligen att simma. Man får ett bidrag från staten på 500 Bath/månad (ca 120 SEK) om man är registrerad handikappad. För att kunna bli registrerad måste man besöka ett sjukhus eller läkare. Men det är inte alla som vill ta emot denna hjälp från staten. I denna familj är det en fråga om skam om man registrerar en person som handikappad. De menar att nu är det bestämt att Foom aldrig kan bli frisk för att han är registerad, och den "stämpeln" går aldrig bort.

Det var till honom som vi gav några av våra gåvor - skorna från Team Sportia, lakan, handdukar och pengar. Hans handikapp sliter ut hans skor, eftersom han går snett. Bilden nedanför visar en glad Sunvieng med nya skor:

Vi besökte också en familj som består av mamma, dotter och två systersöner (tror vi). Dottern heter Fon, är 18 år gammal och har varit sjuk sedan hon föddes. Fon har ett eget rum och en spjälsäng som hon sover i. Hon kan inte prata eller gå och mamman låter henne sova i en sådan säng för hon är rädd att hon annars ska trilla ur. Övriga i familjen hade endast en madrass som möbel (alltså inte ens en säng). Tragiskt nog finns nästan inget hopp om förbättring för Fons välmående. Fon kommer nog aldrig att kunna prata eller gå och hon behöver syrgas för att få hjälp med andningen. Hon kommer såklart heller aldrig kunna få in pengar till familjens lilla ekonomi.
Bilderna nedanför visar när vi jobbar på för fullt med Annikas projekt.




Hur är skolan och hur försörjer de sig?
Nu till vår andra och tredje frågeställningar som är:
Hur ser skolsituationen ut i slumområdet Klong Toey och Thailand i allmänhet?
Och hur försörjer sig de vuxna i slummen?
Den thailändska skolan är som skolan var i Sverige för 30-40 år sedan. Här ska man lära sig utantill och rabbla saker så att man kan det i huvudet. Man kan fråga sig om det är så dåligt egentligen. De lär ju verkligen in saker och nöter in det. I skrivning skriver man sällan själv som vi gör här i Sverige utan man ska skriva efter förprickade papper. Detta gör att många thailändare skriver väldigt fint. I vissa skolor går man väldigt långa dagar (kl 8–18) och har läxor som måste göras när man kommit hem. Men liksom i Sverige beror det väldigt mycket på individen hur mycket man pluggar. I religionslektionerna läser man bara buddhism eftersom 95 % av thailändarna är buddhister. I språklektionerna läser man utöver thailändska även engelska och kinesiska. Men tyvärr är engelskan väldigt dålig. En orsak till detta är att det inte finns tillräckligt många engelskalärare med engelska som modersmål. De engelskalärare som finns är mest thailändare som bara kan grammatik och att skriva engelska, men de kan inte tala engelska särskilt bra. Vi märkte ändå att den yngre generationen thailändare är mycket bättre på engelska jämfört med de äldre. Det finns volontärer som arbetar som engelskalärare. Men dessa kommer och går, så undervisningen får ingen kontinuitet.
Förskolan vi besökte:

Ett tag var spelet Temple Run på Carros mobil mycket intressant...






Många barn slutar skolan i tidig ålder. Den största anledningen till detta är att föräldrarna inte har råd eftersom skoluniform, mat och böcker mm kostar. Föräldrarna har oftast inte en utbildning och tycker att deras barn ska följa deras fotspår. Men det finns de som har motsatt åsikt. Moew satsar allt på sina barn och hennes döttrar pluggar som tusan. Deras framtid är redan utstakad som läkare. Så det är väldigt olika.




Väldigt få personer i slummen har en universitetsutbildning. Universitet är inte gratis som grundskolan utan kostar väldigt mycket, och det är sällan som föräldrarna kan stödja med pengar. Det är bara vissa linjer som man kan få studielån till. För ekonomilinjer kan man få lån men inte till en dramautbildning. I allmänhet i Thailand är det som i Sverige, att väldigt många har en universitetsutbildning.
När vi var och besökte Grand Palace upptäckte vi att några skolelever smygfotade oss. I gengäld fick vi ta ett kort på dom.

Arbete
Det är väldigt låg arbetslöshet i Thailand och även i slummen, alla som vill ha ett arbete kan få ett arbete. Det finns en massa ”onödiga” jobb enligt våra svenska mått. En man står som vakt i varje gatuhörn, 15 personer jobbar i en restaurang där det i Sverige skulle det funnits 2 servitriser. Men är det så ”onödigt” egentligen? Ju fler människor som har jobb desto mindre blir kriminaliteten.
De flesta i slummen är egen företagare som säljer någon vara på gatan eller i hemmen, ett exempel är när vi fick fotmassage blev vi masserade i deras sovrum/vardagsrum/kök. Andra vanliga jobb är i affärer som biträden. Om man vill tjäna pengar måste man komma utanför slummen och därför arbetar de flesta utanför området. Det är långa arbetsdagar i Thailand, fast med ett väldig lågt tempo.
Här är stället där vi fick fotmassage:


De flesta jobbar svart (nästan bara de statligt anställda betalar skatt) och därför har de sällan någon pension. Därmed förlitar de sig på att familj och barn ska ge bidrag med pengar när man bli äldre. Det är mycket större skillnader mellan män och kvinnor i yrkesval än vad det är i Sverige. Restaurangbranschen eller de som syr kläder är bland de mest jämställda jobben. Taxichaufförer och poliser är i princip bara män, men det finns kvinnor och blir säkert mer och mer kvinnor enligt Annika. Bland chefspositioner är det relativt jämlikt och den thailändska premiärministern är en kvinna. Men det är inte så att män jobbar mer än kvinnor, utan att kvinnor får jobben med de sämre arbetstiderna. Annika hoppas att om den yngre generationen utbildar sig mer blir det nog mindre skillnad mellan män och kvinnor.
Thailändarna prioriterar sin ekonomi på ett annorlunda sätt jämfört med oss svenskar. Det finns de som bor rätt bra i slummen, men många verkar inte bry sig på samma sätt som vi om hur deras boende ser ut. Närområdet täcks av smuts så varför ska de ha det städat? De prioriterar mopeder, telefon och TV. Alla har en TV därför att det är status att ha en. Man umgås ute och inte i hemmet och därför behöver inte huset se bra ut.

Hur hjälper samhället de i slumområdet Klong Toey?
Idag blev vi intervjuade av Corren (tidningen denna gång)! Vi är verkligen tacksamma över att de ville skriva om oss och att vi får möjligheten att sprida vidare om hur livet i Bangkoks slum faktiskt är. Artikeln kommer att publiceras i tidningen omkring början av december. Återkommer när vi vet mer exakt, men missa det inte!
Så till vår första frågetällning som är: hur hjälper samhället de i slumområdet Klong Toey? Vårt svar är detta:
I Bangkok finns det finns statliga skolor som är gratis att studera i, men skoluniform, mat, böcker mm kostar och därmed har vissa i slummen inte råd. Sjukvård kostar också mycket pengar och många i slummen har inte råd med heller. Det finns dock kliniker som de allra fattigaste kan besöka gratis. Problemet är att människor i slummen inte vet om att dessa möjligheter finns, eller har de inte har tillräcklig initiativförmåga eller vilja att söka information. Det blir problem för de med någon psykisk sjukdom och som inte själva kan ta ansvar. ”Det behövs någon som drar igång det hela, och tyvärr är det sällan thailändarna själva” enligt Annika. Annika är den svensk kvinnan som bor i Bangkok och som var vår kontakt och bedriver diverse projekt för att hjälpa människor i Bangkoks slum.















Projektarbetet fortsätter
Hur hjälper samhället de i slumområdet Klong Toey?
Hur ser skolsituationen ut i slumområdet Klong Toey och i Thailand i allmänhet?
Hur försörjer sig de vuxna i slummen?
Hur är de handikappades situation?
Imorgon lägger vi upp bilder och information kring den första frågan.
Så är det dags för en ny intervju. Imorgon ska vi bli intervjuade av Corren (tidningen denna gång). Ni kan se artikeln i tidningen i början av december. Missa inte det!

"Berzanelever hjälpte till i slummen"

Bilder och Buddhism

24Corren uppföljning


P4


Kyla, P4, 24Corren och galgar
Sista dagen


Moews liv i slummen


Häng på….. köp en fin julklapp och gör en god gärning!

Pizza och Mickey Mouse
Ekkami station var Annikas och vår mötesplats idag på morgonen. Därefter en kort taxitur och sedan var vi framme vid vårt mål, en skola för "special kids", dvs för barn som har någon form av handikapp. Skolan var mycket fin och ren, jämfört med skolorna i slummen. Annika berättade att här finns få barn från slummen, utan de flesta barn kommer från rika familjer. Men vi var ändå där för att träffa ett av barnen från slummen, som Annika hjälpt så att han kan gå på denna fina skola. Det var en jättesöt och glad liten kille, som snart ska fylla 6 år. Han har ungefär samma handikapp som flickan vi hälsade på igår, förutom att han är klar i huvudet och kan prata. Och som han pratade! Han ansikte lyste med ett brett leende när han såg Annika, och han babblade om allt från pizza och McDonalds till Mickey Mouse.

Hans familj har det väldigt svårt. Hans mamma måste vara med honom varje timme på dygnet, och kan därför inte jobba. Pappan hjälper inte till så mycket och farmodern som brukade avlasta mamman, gick bort nyligen. Om situationen inte blir bättre, funderar mamman på att skicka iväg pojken till mormor, så att hon får tid för att arbeta. Men det betyder att pojken inte kan gå på denna skola för "special kids", och därmed stoppas hans positiva utveckling.
Men denna lilla pojke får ändå hjälp med ekonomin. Efter hans första år på skolan får han gå där gratis, och mycket av extrakostnaderna hjälper Annika till med. Ett exempel är utgifterna för hans simlektioner. Han älskar verkligen att simma.
Vid lunch åkte vi tillbaka till slummen. Vi gav bort gåvor till förskolan.

Vi gav Moas pengar till den handikappade killen i slummen. Vi har frågat Annika om det var något vi kunde köpa/göra för pengarna, men hon sade att det som de uppskattar mest är pengar. Den handikappade killen tackade flera gånger på engelska och log.
Efter det jobbade vi på som attan. Vi gjorde klart kassar, packade galgar och sydde julgranar av tyg. Nu ligger vi utmattade hemma hos Moew, efter en underbar middag - nudelsoppa köpt i ett av gatustånden - och tänker på allt vi gjort under veckan. För idag var det faktiskt en vecka sedan vi kom hit. Herre jisses vad tiden gått fort.
Vi ska självklart ta hem många av dessa underbara galgar och undrar om någon av er vill beställa några? Det är ju snart jul så varför inte ge dessa som julklapp till föräldrar, mormor, farmor eller syskon! Meddela oss via mail, Facebook eller sms. Alla set av galgar, vilket är 4 barngalgar eller 3 vuxengalgar, kostar 100 SEK.


Aldrig gå eller prata

Idag var regnmolnen borta och solen har kommit fram igen, och med den värmen. Trots värmen var vårt besök på Gran Palace väldigt roligt, det är så stort och coolt.

Vid lunch åkte vi tillbaka för att träffa Annika och jobba. Men det var inte bara Annika vi träffade. 3 andra personer från två tidskrifter, Thailandsposten och Scandasia, var där för att göra reportage om Annika och hennes projekt. Vi fick - trots att vi måste sett ofräscha ut - stå som modeller och visa upp galgarna. Vänta några veckor så kanske vi syns i tidningarna.

Resten av eftermiddagen jobbade vi på för fullt. Dagens arbete var att skapa jobb till den handikappade killen, genom att sy julgranar av tyg som han sedan kommer kunna göra färdiga och sälja. Efter några timmar kom några kvinnor, inkl Moew, som började sortera galgarna. Även den handikappade killen kom, och visade upp sina nya skor med ett stort leende. Resten av eftermiddagen var lokalen full med hårt arbetande kvinnor.
Under arbetet tog vi en liten paus och besökte ännu en familj i slummen. Denna familj bestod av mamma, dotter och två systersöner (tror vi). Dottern är i vår ålder, 18 år gammal, men har sedan födelsen varit sjuk. Deras hus, om man kan kalla det så, är väldigt likt den handikappade killens som vi besökte igår. Dottern har ett eget rum och en säng. Hon kan inte prata eller gå, så en säng är ett måste. Övriga i familjen hade endast en madrass som möbel (alltså inte ens en säng). Tragiskt nog finns nästan inget hopp om förbättring för dotterns välmående. Hon kommer nog aldrig att kunna prata eller gå. Hon kommer heller aldrig kunna få in pengar till familjens lilla ekonomi. Sorgligt men sant.
I youtube klippet om Hang On Hangers syns hon och hennes mamma lite grann.
http://www.youtube.com/watch?v=WyYCu1GJe3A